Bortanför kontroll

Det finns sånt i livet
som är svårt
att glömma

Och längtan
som är större
än jag själv

Bortanför kontroll

(Anna-Karin )

Advertisements

Om senaste forskning hur man kan läka efter utmattningssyndrom

Igår hittade jag ett intressant program med den senaste forskningen kring utmattningssyndrom. Det tar upp vad man idag vet händer i hjärnan vid en utmattning. Också det man idag vet kan lindra eller bota den skada man har fått.

Förut har man sett att konditionsträning är bra medicin vid utmattningssyndrom. Nu kan man se att styrketräning faktiskt hjälper ännu bättre än konditionsträning. Avslappning är också viktigt. Det handlar om att hitta en balans mellan konditionsträning, styrketräning och avslappning.

Anti-depressiv medicin har däremot ingen som helst effekt enligt forskarna. Ändå fortsätter läkare att skriva ut det till många med stressrelaterad psykisk ohälsa fortfarande enligt vad som sägs i programmet.

När jag hör hur man i programmet hävdar att alla kan “komma tillbaka” efter ett utmattningssyndrom, även om man inte ska komma tillbaka till den livsstil man hade förut, förutsatt att man får rätt vård, stöd från omgivningen och från arbetsgivaren, så tänker jag på hur tufft det verkligen var när jag själv blev sjuk för 18 år sedan. Där fanns ju ingen som förstod vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde. Att känna sig så sjuk som jag gjorde då och att inte få någon förklaring till mina symptom och ibland till och med bli misstrodd av både läkare, anhöriga och myndigheter, ja, jag kan lugnt säga att det är bland det mest tuffa jag upplevt i mitt liv. Och då har jag ändå upplevt flera tuffa trauman i mitt liv.

Istället fortsatte man att pressa mig ännu mera tills jag mer eller mindre stupade helt. Jag anklagar ingen. Man kan inte hjälpa om man inte förstår vad det handlar om. Eftersom “medicinen” att bota utmattningssyndrom inte var känd då, så kunde man helt enkelt inte ge mig det stöd som jag hade behövt då. Jag fick prova mig fram själv genom åren till det som hjälpte mig.

Jag rätar på min rygg och känner mig stolt att jag trots allt överlevt den utmaningen jag fick i mitt liv. Jag har gjort precis allt jag har kunnat för att bli så bra som det är möjligt efter utmattningen, det vet jag.

Fast oj vad jag många gånger kan sakna att inte ha ett arbete fortfarande.

En plats att höra till. En hyfsad inkomst.

Gör om mig?

Jag fick en tidning i brevlådan. “Stor Gör om mig-special”. “Rivstarta din hälsohöst”. “Jag vill ha en stor förändring”. “Nu har jag samma midjemått som på gymnasiet”. Några av rubrikerna i tidningen.

Visst är det roligt att byta frisyr ibland. Att köpa mig en ny blus eller vackra underkläder. Och visst är det viktigt att motionera och att ha ett sunt förhållande till mat. Fast alla gör-om-mig-budskap runt omkring mig får en röst i mig att väckas och skrika inifrån; snälla, jag vill bara få vara mig själv. Precis som jag är. För jag duger precis som jag är. Och du också.”

Även i yogan som betyder så mycket för mig, ser jag ibland en tendens till att också den handlar om prestation och att göra om sig själv idag. Mer fokus på att få snygga muskler och att kunna stå i en häftig position än det som en gång för mig lockade mig i yogans budskap: Att bli vän med den kropp och själ jag redan har, att acceptera mig själv precis som jag är och att lära mig att bara vara. Släppa kontrollen. Var går gränsen för när att släppa kontrollen istället blir att kontrollera?

Om man som människa hela tiden strävar efter att göra om sig själv, till vem är det man vill göra om sig? Och vem är det man vill göra om sig från? Om vi alla hela tiden gör om oss, vad händer då med de som vi en gång var? Är det säkert att det blir bättre? Kanske är det klokt att ha fokus mer på att älska sig själv och andra så som de är, i stället för att sträva efter att göra om sig själv och andra. Kanske är det mera kärlek i ett sådant förhållningssätt till sig själv och medmänniskorna. En mer avstressande syn på människorna och mig själv.

Jag tycker om budskapet i den här psalmen som jag lärde mig när jag konfirmerades:

“Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Det finns så många som vill tala om. Att du ska vara si och så. Gud Fader själv han accepterar dig ändå. Och det kan du lita på.

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du. Du passar in i själva skapelsen. Det finns en uppgift just för dig. Men du är fri att göra vad du vill med den. Säga ja eller nej.

Du vet väl om att du är värdefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.”

Tankar på min födelsedag

Häromdagen blev jag intervjuad och fotograferad utanför Ikea. Det var ett par studerande vid journalistlinjen från Södra Vätterbygdens Folkhögskola som intervjuade människor till den tidning de gör i slutet av läsåret.

Efter att jag svarat på frågan om hur jag tycker att Jönköping utvecklats, frågade de om mitt namn och ålder.

“Jag är 56 år några dagar till”, svarade jag och skrattade.

“Det trodde jag inte, jag hade gissat på yngre”, sa kvinnan som fotograferat mig och såg både förvånad och glad ut.

Det var ju roligt att få höra att kanske har jag så mycket kvar av barnasinnet i mig fortfarande att alla de åren jag nu samlat på mig inte alltid syns på utsidan. Eller så har vi bara så märkliga föreställningar i oss själva om hur en människa ska se ut och vara vid en viss ålder. Jag vet inte. Vad tror du?

Det är i alla fall alltid roligt att få en komplimang, så jag tackade och önskade dem lycka till med sina studier. Kände ett litet vemod i sanningens namn. För när jag mötte deras iver, nyfikenhet och entusiasm, så kände jag igen mig själv från den tiden när jag var den som intervjuade andra och älskade mitt jobb att möta människor i olika sammanhang och intervjua och skriva och jobba på en tidning. Så glad att den drömmen blev verklighet en tid i mitt liv, så glad och tacksam för det.

Livet är förändring. Precis som naturen där ute, förändras livet. Och också vi själva som den del vi är av naturen. Det bästa man kan göra tror jag är att acceptera att det är så som livet är. Inte försöka hålla fast det som är förbi. Även om det ibland är en process som gör ont när man egentligen vill hålla kvar de lyckliga stunderna för alltid. Att tillåta förändringarna att ske både i sig själv och runt omkring. Våga tro att varje förändring för med sig mognad. Antingen det är en förändring som skuggar livet eller lyser upp det ett tag. Våga lita till förändringens förmåga att flöda som vattnet i en bäck. Inte bli stillastående utan följa med genom krokar, över stenar och ibland som ett livets porlande vatten, bubblande av glädje och skratt.

Jag är så tacksam att jag vaknat till liv också idag. Jag är så glad och tacksam att jag fick se, just idag. att den lilla boken jag skrivit, “Omfamna livet”, nu finns att låna på ännu fler bibliotek i Sverige. Det vågade jag inte tro när jag gav ut den. Men förunderliga portar kan öppna sig när man minst väntar det. Och kanske kommer jag en dag att ha kraften och lusten att sprida boken till ännu fler läsare. Att förverkliga ännu fler av de drömmar som jag har kring mina ord. Även om det inte just nu är tid för det. Också vilande drömmar är drömmar.

En annan sak som mognat fram i mig den senaste tiden är en stark känsla av att känna mig så nöjd med hur mitt liv blivit så här långt. Även om jag fortfarande brinner lika starkt som förut för rättvisa och minskade klyftor både ekonomiskt och på andra sätt mellan människor, så känner jag mig nöjd. Fast att sjukersättningen som jag får är under EU:s fattigdomsgräns. Därför att när jag hör andra som jobbat i hela sina liv, hör om vad de får i ålderspension (skamligt låga belopp många gånger), så känner jag att jag hade inte velat byta med dem. Jag hade inte velat jobba heltid, stressat på som jag gjorde då och därmed missat alla underbara stunder där jag haft massor av tid att vara med mina barn och deras vänner, kunnat ge min mamma så mycket tid för samtal och att vara tillsammans, tid för eftertanke kring mitt eget liv och mig själv, tid för att lära mig så mycket om livet och om vad det är att förlora hälsa och arbetsförmåga, vad det är att leva med kronisk smärta i 17 år,  som jag aldrig skulle lärt mig om jag jobbat för fullt och varit frisk och arbetsför hela mitt liv. Jag hade missat viktiga lärdomar om vad det kan vara att vara människa. Om mig själv. Så livet blev inte som jag planerade, tänkte och trodde. Men det blev ju faktiskt bra ändå. Så skönt att känna det i djupet av mitt hjärta.

Om jag skulle få välja så här i efterhand, så ville jag inte ha mitt liv annorlunda än hur det är idag. Mitt liv blev så som jag prioriterar i mitt hjärta. Först de jag älskar, relationerna, samtalen, tankarna och skrivandet om livets ljusa och mörka sidor. Sedan allt det andra. Det materiella, pengarna och statusen har inte haft så stor betydelse i mitt liv egentligen. Vare sig när jag var barn eller där jag är idag. Jag är mig lik inuti. Förmodligen kommer det materiella aldrig att ha särskilt stor plats inuti mig. Bara jag har så att jag klarar min ekonomi, balans mellan det som flyter in och det som flyter ut. Du får ändå ingenting ta med dig när du går, som Cornelis Wresjwiik sjunger så klokt. Men det du sått i ord och handling kan leva vidare mycket längre än du tror. Tror jag.

Så är jag 57 år nu. Det har varit en lång resa. Så lång och bitvis så tung och knagglig att ibland så undrar jag hur i hela friden jag ska orka leva kanske 30 år till eller mer om jag nu skulle få den chansen. Men jag tar en dag i taget. Gör min dag så bra som jag kan göra den med det jag har där jag är just nu. Så som jag vill leva numera.

Idag ska jag göra något roligt med mig själv. Jag får se vad jag hittar på.

Jag ska äta chokladbiskvi till kaffet.

Vara lat eftersom jag städade och höll igång för fullt igår.

Krama och pussa min älskade hund och kanske, kanske att jag får höra rösterna från dem jag älskar mest av allt i världen, mina döttrar. Fast att de inte bor hemma med mig längre utan i sina egna hem. Mina barn, den största gåvan livet gett mig. Förutom mitt eget liv.

Ta vara på dagen.

Den är min.

Och din.

Förhindra och lindra smärtor i nacke, axlar och skuldror

Att ha ont i nacke, axlar och skuldror kallas “askungenacke” i tidningen Sunt Arbetslivs mycket intressanta och lärorika artikel “Stress utan pauser ökar risken för askungenacke”.

Det som lindrar när man har den här sortens stressrelaterade besvär är att ta pauser ca en gång i halvtimmen. Att andas djupa andetag. Och lätt styrketräning 2-3 gånger per dag, några minuter åt gången. Att träna intensivt och ta i ordenligt korta stunder kan hjälpa. Det botar inte besvären, men gör att man får ökad livskvalitet och mindre smärta. Stretcha kan också hjälpa.

Själv så fortsätter jag att styrketräna med hjälp av gummibandsövningar en liten stund varje dag. Jag känner mindre smärta och får också lättare kontakt med när musklerna börjar bli trötta så att jag kan pausa i tid.

Yoga, lätt styrketräning och promenader är bra “medicin” för mig.

Glad Påsk!

Det är snart påskhelg. En av de största helgerna under året. För mig är påsken främst tid att vara tillsammans med dem jag älskar. Jag pyntar inte mycket alls längre. Fast tuppen på bilden finns i en välkomnande murgröna i hallen i år. Sedan har jag små söta tête-à-tête i krukor både inne och i uterummet och på förstukvisten.

En del extra gott att äta blir det också för mig i påsk. Ägg så klart. Både som mat och i godisform. Jag gillar Anton Bergs mandelägg så det kommer att hamna i en blå skål hos mig till påsk. De gula och vita. Gott och vackert på samma gång.

En riktigt Glad Påsk önskar jag dig som kikar in här i min blogg!